Hur många kommunalt förtroendevalda har läst Hälso- och Sjukvårdslagen och ansvaret man har för hälso- och sjukvårdsinsatser för äldre (och personer med funktionsnedsättningar) både i särskilda boenden och med insatser i hemmet? Och att en årlig Patientsäkerhetsberättelse ska lämnas till Kommunfullmäktige; och därmed är en offentlig handling?
I det första delbetänkandet som kom från Coronakommissionen, kan utläsas en hård kritik mot hur de äldre inom omsorgen inte kunde skyddas från att bli smittade av Covid-19 och att man i många fall saknade beredskap och handlingskraft att möta pandemin. Och i dagarna håller Socialutskottet i Riksdagen en offentlig hearing kring frågorna som Coronakommissionen lyfter.
Jag förstår alla som kräver nationellt ansvar och tydligare riktlinjer från myndigheterna – och tro mig, det vill jag också se – men samtidigt ska vi vara medvetna om det kompakta motstånd som ligger i kommunernas och regionernas strukturella gener; nämligen behovet av att ständigt lyfta det kommunala självstyret.
Så snart en minister, generaldirektör eller annan ledande person på nationell nivå, uttalar att något ska gälla hela landet, börjas det: ”I vår region, eller i vår kommun är det si eller så”, och att det alltid ska finnas undantag och möjlighet att ”slippa” gå under det nationella paraplyet.
I praktiken borde det innebära att vi i detta fall, ska vända oss direkt till ansvariga politiker och tjänstemän lokalt i kommunerna som har hand om både särskilda boenden för äldre såväl som hemtjänst– och hemsjukvårdsinsatser. Vad säger lagen om deras ansvar under pandemin eller närsomhelst, förutom samarbete med regionerna och nationella myndigheter?
Hälso- och Sjukvårdslagen, HSL talar om kommunens ansvar som huvudman i kapitel 11; ”att bland annat samverka med samhällsorgan, organisationer och vårdgivare, att det ska finnas en medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS)”, och vidare i kapitel 12; ”att kommunen ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som fått ett särskilt boende efter beslut av kommunen liksom den som vistas i hemmet (hemsjukvård)”.
I kapitel 16 beskrivs vidare att ”regionen ska till kommunerna inom regionen avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård i särskilt boende och i hemsjukvård i ordinärt boende”.
Det är ingen överdrift att påstå, att de lokala förtroendevalda i kommunernas socialnämnder (eller vilket namn nu nämnden har i varje kommun) och socialförvaltningens tjänstemän bär på ett stort ansvar
– att som arbetsgivare se till att rätt bemanning finns
– att utbildning av personal sker
– att tillgång till resurser finns för den medicinskt ansvariga sjuksköterskan så medicinska åtgärder kan vidtas
Och att det finns kännedom om vilken tillgång till läkare som finns, som både hemsjukvård och särskilda boenden kräver. Oavsett pandemi eller inte.
Det är lätt att tro, att man som kommunalt förtroendevald endast ska behöva kunna Kommunallagen och Socialtjänstlagen, och inte så mycket om hälso- och sjukvårdens lagstiftning. Men faktum är att det varje år ska lämnas en patientsäkerhetsberättelse från kommunen där man beskriver status, händelser och åtgärder kring att förbättra säkerheten för personer med vårdbehov i särskilda boenden och i hemsjukvården.
Hur kommer den berättelsen att se ut när den kommer i mars 2021? Och hur många av de lokalt ansvariga har förstått allvaret i att det bedrivs ett aktivt arbete för patientsäkerhet?
Vi har 290 kommuner, indelade i 21 regioner. Det registreras ett stort antal fallolyckor, sårbehandlingar, och felbehandlingar av olika slag över landet årligen. Vem bryr sig om att läsa, att det på vissa håll är en alldeles för lång nattfasta för äldre (mer än elva timmar), som bidrar till undernäring och därmed ökad risk för depression och andra sjukdomar? Fallolyckor som bidrar till mindre möjligheter att röra på sig, och där en vanlig lunginflammation blir dödsorsaken, är sällan diskuterat.
Skulle det alltså behövas en pandemi för att äldreomsorgen skulle sättas högst upp på dagordningen? Ja, tydligen så. Låt oss hoppas att frågan inte faller ned i rangordning till valet 2022, utan att alla patientorganisationer, seniororganisationer och vårdens olika professioner håller frågan vid liv så fler äldre också får leva livet tills det är dags att ta farväl.
Penilla Gunther
Grundare FOKUS Patient®
